”Allt ditt är mitt och allt mitt är mitt” – Om appropriering av minoriteter på teater och film

Minoritetsrepresentationsfrågan har formulerats ur flera perspektiv, hösten 2020 med anledning av Nationalteaterns scenadaption av Pedro Almodovars film Allt om min mamma och diskussionen kring rollbesättningen för transkvinnan Agrado.

Frågorna kring minoritetsrepresentation visar hur svårt det är att sätta sig in i andras situation och känslor.

Kanske vi i också i Finland börjar vara mogna att på allvar diskutera de här frågorna - teater bygger ju faktiskt på dialog. I efterhand framstår det som gåtfullt varför ingen från Nationalteatern tog kontakt med Trans ry för att diskutera rollbesättning och hur Agrado skulle framställas på scen. Konst är konst, men aldrig helt fristående från verklighet, samhälle och politik.

Vems frihet?

Jag har tänkt på minoriteter på scen och i film främst ur ett funktionshinderperspektiv och då menar jag uttryckligen HINDER. 

Enligt den sociala modellen sitter hindren för personer med funktionsnedsättningar i omvärlden, enligt den medicinska modellen sitter hindren hos individen och hens predikament.

När man diskuterar konstens frihet och anser att teater och film har rätt att ge funktionsvariationsroller till skådespelare som tillhör majoritetsbefolkningen ska man komma ihåg att personer med funktionsnedsättningar länge hållits utanför teater- och filminstitutionerna och skådespelarutbildningarna. Friheten är således högst ensidig, och inbegriper rätten för majoriteten att kapa minoritetens möjligheter att uttrycka sig, till självförverkligande och att kommunicera med det omkringliggande samhället.

Jag hör till dem som anser att representation hör ihop med identitet – något som sitter djupt i personligheten och som inte kan sättas ditt med hjälp av olika yttre markörer. 

Man kan också fråga sig varför det är så att man för länge sen avstått från till exempel kjolroller som man hade på Shakespeares tid när pojkar spela kvinnoroller eller black face, att vita skådespelare maskerat sig till svarta roller - något som var gångbart ännu på 50-talet men som inte varit det på länge.

Samproduktionen mellan DuvTeatern, Resonaarigroup, Wegelius Kammarstråkar och Svenska Teatern I det stora landskapet vintern 2019 hade inte varit möjlig utan DuvTeatern.

Om pjäsen spelats med enbart Svenska Teaterns skådespelare hade det blivit en alldeles annan uppsättning och det hade också påverkat det konstnärliga utfallet. Nu samsades de två ensemblerna på lika villkor på scenen. Ett plus ett blev mer än två.

I Det Stora Landskapet, samproduktionen mellan DuvTeatern, Resonaarigroup, Wegelius Kammarstråkar och Svenska Teatern. På bilden Elias Simons, Krister Ekebom och Christoffer Strandberg. Foto: Cata Portin.

Intriginstrument

En annan viktig fråga är varför funktionsnedsättningar så ofta varit och är begränsat till att vara ett intriginstrument – något som finns för att locka eller manipulera fram en reaktion eller känsla hos publiken – ofta medlidande eller skratt. Rollen inskränks till att få publiken att känna lättnad för att den inte är som rollpersonen – som inte får vara med i kraft av sin egen rätt, och en sammansatt karaktär, personlighet.

Jag tänker mig att flera minoriteter än de funktionsvarierade kan ena sig kring den här skevheten i perspektivet: Det är som om man inte på allvar kan leva sig in i att det kan sitta också personer som hör till de ifrågavarande minoriteterna i salongen. Hur känns det för oss?

Sparka uppåt

Frågan om vad som är roligt på scenen är delikat. I huvuddrag kan man kanske säga att man ska sparka uppåt – aldrig neråt. Teatern och publiken kan håna makten, men makten ska inte skratta åt de missgynnade.

Att ställa sig på scenen är samtidigt att bjuda på sig själv. Kanske det viktigaste är att visa på vems sida man står? Hur skrattet i salongen sitter och går ligger däremot så att säga i lyssnarens öron och omdöme.

Det kan man tänka på när man lyssnar på vem som skrattar åt vad – och på vems bekostnad.

På 1940-talet gjorde psykologparet Mamie och Kenneth Clark det så kallade docktestet: De lät barn som var icke-vita och vita välja vilken docka de ville leka med och de tillfrågades vilken docka de tyckte var sötast: den svarta, bruna eller vita. En övervägande majoritet, alltså också de icke-vita barnen valde den vita dockan. Också den som tillhör (en diskriminerad) minoritet identifierar sig med den gynnade majoritetsbefolkningen och tar till sig de värderingarna. Docktestet gjordes då man skulle sammanföra svarta och vita elever i samma skolor i USA.

Vi har kommit en bit på väg tänker jag när jag ser Tuuli Heinonen gestalta Jane Eyre på Åbo Svenska Teater och Cassius i Klockriketeaterns Julius Caesar. En person som representerar minoriteten har en hemortsrätt också i majoriteten (hen har ju levt där hela sitt liv) – men inte med nödvändighet tvärtom.

Barbro Enckell-Grimm,

Teaterkritiker som är kortväxt

Bloggtexten är utvidgad version av ett inlägg i Kultur för allas samtal på Bokström Är konsten fri och för vem? 6.12.2020