Ohita navigaatio

Henkilökunta bloggaa 18.10.2019

Islands konstfält är splittrat – jämlika möjligheter förverkligas inte ännu

Under mitt studiebesök till Island, fick jag bekanta mig med bland annat festivalen List án landamæra, konstskolan Myndlistarskólinn i Reykjavík och Safnasafnið, museet för outsider art (särlingskonst). På resan blev det klart, att konstnäryrket ännu inte är möjligt för alla i Island.

Utställning med målningar och skulpturer

Island har inte så mycket tillgänglig konstutbildning, som skulle vara anpassad för konstnärer som behöver speciellt stöd. Man kan göra konst till exempel på några verkstäder. Många konstnärer som behöver speciellt stöd kan utveckla deras konstnärskap till exempel på Sólheimar ekoby. Fotot är från en utställning av Sólheimars konstnärer.

Festivalen bryter gränser

Det finns färre kulturaktörer på Island än i Finland som arbetar med tillgänglighet och likabehandling av konstnärer med funktionsnedsättningar. Islands invånarantal är mycket mindre än Finlands, så det är ingen överraskning. En av de intressantaste aktörer som främjar likabehandling är festivalen List án landamæra, ”Konst utan gränser”, som har börjat 2003. Festivalens fokus är att lyfta fram konstnärer med funktionsnedsättningar. Jag mötte Ragnheiður Maísól Sturludóttirin, som är festivalens konstnärliga ledare och verksamhetsledare. 

Enligt Maísól är Islands konstfält fördelat till ”funkiskultur” och ”mainstream”. Till exempel bildkonstnärer med funktionsnedsättning har bara två möjligheter per år at ställa ut sin konst: Safnasafnið museet och List án landamæra. Andra konstmuseer har inte velat öppna sina dörrar för konstnärer med funktionsnedsättningar, eftersom de i allmänhet inte har en konstutbildning. Å andra sidan finns det just ingen tillgänglig konstutbildning i hela landet, så det är ett dödläge. Den första rullstolanvändaren kom in till Konstakademi så sent som några år sedan: tidigare kunde hen inte antas eftersom skolan utrymmen inte var tillgängliga.

En av List án landamæras uppgifter är att föra samman konstnärer med och utan funktionsnedsättningar till gemensamma konstprojekt och därmed förminska gapet mellan ”funkiskultur” och ”mainstream”. Festivalens syfte är också att bli mer internationell. Konstnärer som besöker festivalen förevisar för konstinstitutionsledarna i Island, vad som är möjligt i andra länder. På Island ser man utåt till exempel till de andra nordiska länderna, som Sverige och Finland, för att hitta goda exempel. Enligt min åsikt har vi samma utmaningar på konstfältet i Finland som på Island, även om vi i Finland kommit lite längre med likabehandlingsarbetet med detta tema.

Till konstnäryrket genom utbildning

En formell konstutbildning är ett steg i ledet till konstens ”mainstream”. På min resa mötte jag Áslaug Torlachius, som är rektor på Myndlistarskólinn i Reykjavík (eller MIR). MIR är en privat konstskola, som har ett ett-årigt bildkonstprogram för studerande som behöver speciellt stöd. MIR har haft en fritt formad verkstad för konstnärer med funktionsnedsättning för ungefär femton år, men det här utbildningsprogrammet är en formell konstnärsutbildning. Varje år börjar en grupp med sex studerande i programmet. När jag besökte MIR, borde gruppen redan ha börjat. Men Undervisnings- och kulturministeriet hade gjort sitt beslut om finansiering för sent, vilket lett till att valet av studeranden inte ännu var klart, jag kunde inte därför möta studerande. Ansökningstiden för programmet hade denna gång varit väldigt kort på grund av det försenade beslutet om finansiering. Ministeriet besluter om finansiering för tre år åt gången. Finansiering har sackat efter när kostnader blir större, vilket gör att pengar alltid är slut före slutet av den tre-årig perioden. Varje gång när en ny finansieringsrunda ska sökas är det bråttom och man har inte tid att förhandla om att ökad finansiering.

Önskemålet är att studeranden kunde fortsatta till Konstakademi efter sin utbildning på MIR. Akademien har varit intresserad av att organisera utbildning, om bara finansieringen ordnar sig. Àslaug håller med Maísól om att konstnärer med funktionsnedsättningar hamnar lätt i marginalen i Island. Många av konstnärerna accepteras inte som medlemmar i konstnärsföreningar, fast de har formell utbildning. Så här gå de miste om många fördelar, bland annat utställningsmöjligheter som föreningarna erbjuder. Med andra öppnar inte utbildning direkt dörrarna till ”mainstreams” konstfältet.

Utställning med abstrakta målningar och video

Konstnär Karl Guðmundsson målar med hjälp av sin mor Rósa Kristín Júlíusdóttir abstrakta konstverk, som Rósa kompletterar med att sticka. Hans konstverk har varit utställda på festivalen List án landamæra. Karls utställning och en kortfilm som berättar om hur han arbetar presenteras i Akureyri på galleriet Mjólkurbúðin. Filmen är av Arna G. Valsdóttir. Tyvärr jag kunde inte möta Karl under min resa, på grund av tidtabellsskäl. 

Museet etablerar positionen av outsider art

Jag reste även till Akureyri, på Norra Island, och besökte museet Safnasafnið. Safnasafnið är Islands enda museet för outsider art. Museets direktör Níels Hafstein berättade, att verksamheten började med konstsamlingar som Níels och hans fru Magnhildur Sigurðardóttir hade själv samlat. Níels funderade över att många museer, som Islands Nationalgalleri, har sin egen utställning- och samlingspolitik men outsider art är inte en del av den. Safnasafnið får finansiering av staten och kommunen, men museet har ingen anställd personal. Enligt Níels har man börjat uppskatta outsider art på Island och Safnasafnið är en av orsakerna till detta.

ett vitt museum.

Safnasafnið

Tuschteckningar på museets väggar.

Konstverk av Atli Már Indriðason på Safnasafnið.

Till slut

Jag mötte aktörer som arbetade huvudsakligen med bildkonst. Jag undrar om det finns konstnärer med funktionsnedsättningar i andra konstfält på Island? Enligt Maísól har festivalen List án landamæra alltid presenterat alla konstformer, men bildkonst har varit den mest synliga delen av festivalen på grund av praktiska orsaker. Till exempel teaterföreställningar är mera svåra att organisera, eftersom det kräver mera pengar, lämpliga utrymmen och mer produktion. Maísól bedömer att Island har bara några små scenkonstgrupper, som har medlemmar med funktionsnedsättningar, och ett fåtal musiker med funktionsnedsättningar.

Arbeter för likabehandling och mer jämlika möjligheter på konstfältet har börjat på Island. Arbetet ligger dock på små aktörers ansvar, och även om staten gett finansiering, är den ännu obetydlig. Det verkar ändå som det största problemet är konstfältets egna attityder. När definitionen av en ”riktig” konstnär är väldigt smal, har konstnärer med funktionsnedsättningar inte haft tillträde till konstinstitutioner och konstfältets ”mainstream”.

Text och foton

Outi Salonlahti

Tack till Svenska Kulturfonden för stöd till studieresan!

Svenska Kulturfondens logo

 
 
Siirry sivun alkuun
 Henkilökunta bloggaa

Henkilökunta bloggaa
Kulttuuria kaikille -palvelun työntekijät kirjoittavat ajankohtaisista asioista.

Sarjan Henkilökunta bloggaa kaikki kirjoitukset