Ohita navigaatio

Ajatuksia ja kohtaamisia 16.5.2016

Milla Lindh: Kultur och konstnärer med funktionsnedsättning

Milla Lindh skriver i sin bloggtext om de utmaningar en person kan stöta på under sin konstnärsstig.

Konstnär är en yrkesbeteckning som kräver en tilläggsdefinition. En konstnär kan blanda sig i politiken genom att skriva en aktuell och slagkraftig dikt. Hen kan i en performans skildra flyktingkriser eller måla en tavla av sina inre visioner.

Konstnärsutbildning får man genom studier på mellan- eller högskolenivå, genom att delta i utbildningar på medborgarinstitut eller i kortkurser. Konsten kan också vara ett sätt att försörja sig på.

Kultur för alla bjöd in en grupp fotografer, teaterfolk, dans- och bildkonstnärer, musiker och författare för att fundera kring funktionshinderkultur och den ställning konstnärer med en funktionsnedsättning har. Elva av oss kom till Kabelfabriken med hjälp av assistans, i rullstol, utan hjälpmedel eller med hjälp av teckenspråkig tolk. Induktionsslingan fungerade och ingen fastnade vid trösklar. Det är enkelt att ta sig till ett evenemang då man vet att arrangören tagit tillgängligheten i beaktande på förhand. 

Milla Lindh på höger.


Har konstnärsförbund någon betydelse för den funktionsnedsatta konstnären?

Vi värmde upp genom att diskutera konstnärsförbund. Konstnärligt verksamhetsområde, funktionsnedsättningens karaktär och konstnärens verksamhetsort inverkar på benägenheten att ansluta sig till ett konstnärsförbund.  Blir en konstnär med en funktionsnedsättning äntligen en Konstnär genom att ansluta sig till eller godkännas som medlem i något konstnärsförbund?
En person med funktionsnedsättning räknar först konstnärsförbundets medlemsavgift, adderar sedan till det alla funktionhinderorganisationers medlemsavgifter och funderar noggrant kring möjligheterna och nyttan med ett nytt föreningsmedlemskap. Man kan ju få sina arbeten synliga på föreningens grupputställningar, föreningarna informerar om galleriverksamhet och ett föreningsmedlemskap kanske medför värdefulla kontakter. Förskräckligt många konditionalis. En person med en synskada måste dessutom kolla ifall förbundets webbplats är tillgänglig för en person med synskada, kan hen fylla i medlemsansökan utan assistans?

Att ansluta sig till ett konstnärsförbund förutsätter en färdig uppfattning om att medlemskapet kommer att innebära ett mervärde. Det antas allmänt att det är lättare att beviljas konstnärsstipendium som medlem i en konstnärsförening. Om man är medlem får man status inte bara som en konstnär med en funktionsnedsättning utan som en helt ”riktigt” konstnär. Eller är det så? Förutsätter medlemskapet en formell högskoleutbildning eller en lista på tidigare utställningar?

När man en gång kan och klarar av

För en person med en funktionsnedsättning är titlar inte det viktiga. För oss handlar problemet om vi accepteras med i gruppen. Räcker vår inre styrka att ta emot kritik knuten till funktionshinder eller får vi för en gångs skull ta del av konstruktiv kritik angående vad vi gör och kan? I fall där en ung person med en funktionsnedsättning efter urvalsprov har beviljats studieplats vid en konsthögskola och söker studiestöd av Folkpensionsanstalten kan en tjänsteman på Fpa göra bedömningen att personen på grund av sin funktionsnedsättning inte klarar av att delta i studierna och att studiestödet av den orsaken inte kan beviljas.

Orkar man i en sådan situation kräva sin rättighet att utbilda sig inom det fält man valt? Blir man för frustrerad över att tjänstemännen på Fpa inte förstår att man faktiskt kan studera med hjälp av det där hjälpmedlet och en personlig assistent? Att vi faktiskt klarar av att arbeta! Att vi kan genom vår insats skapa mervärde för landets kulturliv.

Vi föreställer oss en dansös som rör sig ljudlöst och graciöst. Hennes händer för slöjor i takt med musik och hon är med hela sin uppenbarelse koncentrerad på koreografin, hon är ett konstverk eller en del av det. Hon är en liten kvinna i en stor rullstol, och hon har kunskap om såväl vilka möjligheter människor som rör sig gående har, men också hur man från rullstol kan bidra som en väsentlig del av konstverket. Hon är koreograf, regissör och dansös. Har hon någonsin studerat ämnet eller har hon någonsin getts möjlighet att studera? Och har det i så fall betydelse i ett samhälle som borde definieras utgående från allas lika möjlighet till att delta och att klara sig själva.

Allt har en början i barndomen
Ett barn med en funktionsnedsättning vill delta och hen har kanske redan vid tidig ålder visat prov på konstnärliga anlag. Då föräldrarna funderar kring tänkbara hobbyer för barnet och undersöker den integrerade verksamheten för barnet eller den unga i grundskolan och behovet av tjänster som möjliggör den, stöter de på många former av fördomar, extra kostnader, problem knutna till färdtjänst och till och med rädsla.

Funktionshinderorganisationer ordnar en mångfald av läger, anpassningskolningar, rehabiliteringar och kurser i tillgängliga miljöer. Den funktionsnedsatta är kanske är den enda som är ”annorlunda” i sin skolklass eller hobbygrupp och genom funktionhinderorganisationer kan hen med god tur få kamratstöd. Barnets eller den ungas identitet formas i ett socialt samspel, genom upplevelser av att vara accepterad. Rollmodeller och förebilder är viktiga: personer som man kan identifiera sig med och få en att känna samhörighet. För en person med ett funktionshinder finns det färre sådana till buds. Vi behöver mer verksamhet som är organiserad av funktionedsatta personer och lärare med en funktionsnedsättning, de levande bevisen på att vi i det här byråkratisamhället kan få de hjälpmedel och stöd vi behöver, så att funktionsnedsättningen inte längre är individens enda definierande egenskap.

Ungdomen är en enda performans

En ung konstnär kan behöva hjälp med att kartlägga olika möjligheter. Vi kunde ha ett samhälle där unga inte i första hand behöver fundera över hur utbildningsanstalten eller arbetsplatsen tillgänglighetsarrangemang är ordnade, utan där tillgänglighet ses som en självklarhet. För en ung person med en funktionsnedsättning är steget ut till det okända ofta stort då hen beger sig till en ny ort för att studera, och det skulle vara fantastiskt om funktionhinderorganisationer hade verksamhetsförutsättningar och finansiering som möjliggjorde erbjudandet av sakkunnigt regionalsekreterararbete omedelbart då det behövs.

Den funktionsnedsatte personen kanske känner att vardagen blir en teater då hen först på hemgården stiger in i taxin och sedan vid skoldörren blir hjälpt med att stiga ur taxin och assistenten eller tolken kommer för att möta hen. Att gång på gång komma överens om spelreglerna med en ny assistent eller redogöra för var tolken borde vara placerad så att kunden kan se hen… I bästa fall klarar ungdomen med en funktionsnedsättning av att skratta åt sig själv och njuta av studierna, i sämre fall uppstår känsla av skam. Gång på gång blir referensgruppen viktig, en grupp där den funktionsnedsatta kan identifierar sig med andra och höra till.

Vägen till konstnärskapet är snårig

Ibland fortsätter sökandet efter sig själv för en person med en funktionsnedsättning ännu i vuxenålder. Hen kanske har ansökt om eller hänvisats till förtidspension och är rädd för att gå miste om pensionen då hen funderar på studie- och arbetsmöjligheter. Ett konstnärsstipendium kan också påverka pensionen. En del av oss har kanske utbildats inom en bransch inom vilken vi inte mera kan verka till exempel på grund av en förlorad synförmåga. En ny utbildning kanske skulle intressera, men räcker pengarna till? Familjen måste försörjas och hörapparaten behöver nya batterier... Man har deltagit i kurser i olika funktionshinderorganisationers gratis konstnärsgrupper, vid medborgainstitut och på läger och hittat den egna konstnärsidentiteten, men möts av konstfältet där samma maktstrukturer gäller som i resten av samhället. Det känns som om personliga ekonomiska risktagningar bundna till konstnärskap och konststudier är ett privilegium för vita medelålders välmående män. Men har de kreativitet och mångfald att erbjuda?

Funktionsnedsatta personer kommer aldrig att försvinna, vi är alltid närvarande i vardagslivet. Vi måste möjliggöra tillfällen och möjligheter, förutom för oss själva, också för andra personer med en funktionsnedsättning. Våra utställningar och föreställningar är ett försök att kommunicera med den snabba och hektiska ”friska” omgivningen som också vi lever i. Kommunikation handlar om att ge och ta till sig budskap oberoende av språk och oberoende av hur meddelandet är paketerat.

Text: Milla Lindh

Översättning: Karl-Mikael Grimm

Till sist några länkar till evenemang värda ett besök:
8– 12.6.2016 Cross Over-festivalen på Kabelfabriken i Helsingfors http://www.eucreafinland.org/crossover/ITTP 
26– 28.8.2016 Festivalen för integrerad dans och teater i Åbo
http://www.ittp.eu/

2–4.11.2016 Forum för kultur och jämlikhet: Tillgänglighet 3.0 i Helsingfors, arrangerad av Kultur för alla http://www.kulttuuriakaikille.fi/se.php?k=15075
3.12.2016 På den Internationella Funktionshinderdagen arrangeras konstevenemang i Helsingfors
12.8.2017 ACCAC 2017 Warm up-karnevalen arrangerad av ETKU, föreningen för tillgänglig konst och kultur http://www.accac-international.com/accac-2017-warm-up-carnival/
Och några aktörer:
Danskonstens nättidning: http://liikekieli.com/
De dövblindas nätgalleri: http://kuurosokeat.fi/galleria/index.php
Centret för konstfrämjande: www.taike.fi
ArtsEqual – ett treårigt stort forskningsprojekt: http://www.artsequal.fi

 
 
Siirry sivun alkuun
Ajatuksia ja kohtaamisia

Ajatuksia ja kohtaamisia
Mitä kulttuurin yhdenvertaisuuden, moninaisuuden ja saavutettavuuden kentällä on meneillään juuri nyt?

Sarjan Ajatuksia ja kohtaamisia kaikki kirjoitukset